jullesresa

Den här dagen, som jag trodde skulle vara den minst speciella av alla den här veckan, förvandlades helt plötsligt till en av de coolaste dagarna i mitt liv. För herregud så mycket saker vi upplevt idag.

Började med att klockan nio imorse åka med Margret och hennes chaufför ut till ett tempel uppe i bergen. Det var lång väg att åka, slingriga vägar längs bergväggarna och mycket att titta på. För första gången åkte vi så långt så att vi kom utanför själva Pune, vilket vi inte gjort förut. Så har nu även sett Indiens landsbygd. När vi kom upp för berget bredde jordbrukslandskapet ut sig. Vi körde genast om en man som gick med två oxar och människor som själva gick och plöjde sina åkrar, endast med hjälp av hackor och sin egen kropp. (Kändes som att man hade åkt tillbaka i tiden när man såg detta.)

 

 

Kom efter ett tag fram till ett samhälle där templet skulle ligga. Det var trångt och mycket folk (som överallt annars!) och vi hoppade förväntansfulla ur bilen. Vi åkte ju alltså hit för att titta på en religiös ritual som sker här varje söndag. Indierna går upp för alla trappor och in genom templets portar för att kasta gult pulver färgat med gurkmeja på varandra och sin gud. Vi vet fortfarande inte riktigt hela anledningen till varför de gör detta, men det ska tydligen vara fint att vara ljus i hyn (därför gult pulver) och även hjälpa till att läka sår. Man kladdar alltså denna färg på varandra, mest i pannan, och även på djur och gudabilder.

 

När vi började gå upp för alla trappor kände jag mig mer felplacerad än vad jag gjort i hela mitt liv. Ni vet när man ser på tv ibland om dessa konstiga ritualer som finns hos olika folk och hur seriösa och allvarliga de är hela tiden. Jag passade inte alls in. Alla tittade ju såklart jättemycket på oss och vi var verkligen de enda vita som var där (och jag kan lova att det var människor överallt). Ju högre upp i trapporna vi kom, ju mer färg syntes på marken och överallt. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss men jag började bli riktigt nervös.

 

Kom tillslut till sista trappen där det var smalt och trångt. Fick ta av oss skorna och kom äntligen upp. Det var tempel där uppe, två stycken tror jag, och indier lite här och där. Vi stod bara där mitt i och var fascinerade över vad vi såg. Inte ens Margret hade varit här förut.

 

Efter ett tag när vi stod där i mitten kom typ 17 pojkar i 20-års åldern och ställde sig i en ring runt oss. Alla med mobilkameror. Vi började småskratta och gick mot trappen. Där var det jättetrångt och jag höll på att få panik från allt som var runt omkring. Tiggare satt i fördjupningar som fanns i väggen på denna smala trappa och sträckte ut händerna, indierna skulle både upp och ner samtidigt och det var trångt. Jag var rädd och hade en jättekonstig känsla i kroppen. (Ni ser handen till vänster i bild som jag precis skuttat undan från! Syns även längre ner i trappen till höger hur tiggarna sitter i väggen. Hade verkligen hjärtklappning här i den trångaste delen av trapporna.)

 

 

Några killar uppifrån kom efter och frågade om de fick ta kort med oss. Vi skrattade och sa ”Ja, okej då” och då kom direkt 10 killar runt Frida, Cecilia och mig. Det var som en svärm med flugor! Jag blev förvånad att det kom så många så jag klev ner och knäppte kort jag också.

 

 

Vi gick med på ett kort, men sen skulle de ju knäppa hela tiden…

De kom fram och ställde upp sig bredvid en utan att man hann med och sen tog de nästa. Jag undrar hur många kort som blev tagna, och på hur många olika mobiltelefoner vi finns med nu. Det är som att man är filmstjärna eller nått och folk bara sliter i en. (Tur som attans att jag inte är kändis, hade aldrig pallat!) Drog med mig Matilda och började gå nedför igen, för vi hade ett antar trappor kvar, och svärmen sprang efter. De sprang om oss och klättrade upp på saker på vägen så att de skulle kunna knäppa när vi gick förbi. Helt sjukt!

 

Kom tillslut ner och stod och väntade på bilen. Mina ben skakade av att all spänning och rädsla släppte, och jag kunde inte sluta darra. Häftig upplevelse, verkligen! En äkta religiös, läskig händelse där jag inte alls skulle ha varit egentligen. Men nu har jag det ändå och jag är stolt!

 

Åkte nu vidare mot nästa äventyr, ett fort som blivit ombyggt till 5-stjärnigt hotell. Det var en jättefin byggnad och tillhörande museum med gamla saker. Museumet var ett stall som blivit omgjort och var verkligen jättefint. Vi gick och beställde mat på en gång och tog varsin Cola. Var skönt att sätta sig och varva ner lite efter allt som hänt. Maten kom tillslut och självklart får jag in fel mat. Tråkigt värre eftersom maten jag fick inte alls stämde överens med vad jag väntat mig. Blev en minilunch. Efter detta såg vi oss omkring lite. Tittade på poolen och utsikten bland annat. Mycket fint!

 

 

När vi var på väg ut så satte sig Matilda, Cecilia och jag i en fördjupning i trappen vid ingången för fotografering.

 

 

När vi gjorde detta kom en indisk familj med två små barn, och helt plötsligt räcker pappan fram ena lilla tjejen till mig och säger ”A gift from Maharashtra!” och log. Han ville att jag skulle hålla i ungen så att de fick knäppa kort på oss.

 

 

Två sekunder efter fick Matilda den andra lilla ungen i knät och vi satt där på rad. Det var jättemysigt att få hålla i en liten gullig unge, det var länge sedan nu. Hela händelsen var så konstig, men samtidigt jätterolig. Tänk i Sverige liksom; inte ger man bort ungen till vem som helst där inte!

 

 

När vi sett allt i fortet och knäppt typ 300 kort så var det dags för hemgång. Vi packade in oss i bilen och åkte iväg, helt slut! Kom hem, vilade upp oss i två timmar och gick igenom dagens skörd på kamerorna innan vi gick till vår favorit, ”Polka Dots”!

 

 

Sebastian, jag älskar dig! <3